| Ammoniumdikromat (ADK) - giftig Tillbaka till lagerkemikalier |
 Allmän information Den största skillnaden är att ammoniumdikromat har en förmåga att brinna genom att dikromatjonen innehåller en syrekomponent och ammoniumjonen en bränslekomponent. Detta ger också ADK en viss explosiv egenskap om den innesluts kraftigt. Ur säkerhetshänseende är det därför bäst att förvara ADK i originalemballaget. ADK ger sur reaktion i vattenlösning (1 % lösning har ett pH-värde på 3,95. Mot-svarande värde för 10 % lösning är 3,45). Användningsområden, generellt |
Användningsområden inom pyrotekniken
Historiskt sett har man använt ADK vid tillverkning av små foliekoner (Snake Nests), vilka beskrivs av Weingart respektive Davis (som hänvisar till Weingart). Dessa fungerar bra och är ganska fina att titta på - i synnerhet vid dämpad belysning. Det termiska sönderfallet hos ammoniumnitrat (AN) påverkas starkt av ADK:s katalytiska verkan. Vid tillsatser om 5-10 % ökar förbränningshastigheten avsevärt vid 200°C, varvid AN upppträder som ett "bränsle" vid NTP (normalt tryck och temperatur). AN har dock aldrig fått något genomslag som huvudbränslekomponent i raketer, även om moderna försök har gjorts av amatörer med blandningar såsom AN, magnesium och syntetiska plaster/gummin (i fuktfri miljö!). Ammoniumperklorat är dock fortfarande "herre på täppan", jämte några syntetiska nykomlingar med militära tillämpningar. Förvaring Förevisning - ADK |
 Data Löslighet i 100 g lösningsmedel |